Med händerna på en iskall ratt styrde jag bilen söderut, lämnade Stockholm bakom mig för att spendera några dagar i Skåne. Innan jag ens hunnit ut på motorvägen kände jag att musklerna i ansiktet slappnade av. Det påklistrade släppte och jag började förbereda hjärta och själ på en helg utöver det vanliga.
Nere i lövskogarna väntade Kristian, också kallad Vilse. Vi har aldrig träffats tidigare, så vi kickade igång vår första man date med att hänga några timmar på hans jobb.
Han designar och bygger nya cykelleder åt Vallåsen Bike Park inför 2018 så vi röjde träd och krigade mot envisa rötter i några timmar. Längtar redan till våren så jag får komma hit och cykla downhill för första gången och njuta lite extra av den lilla del jag var med och högg ut.
Sen mötte vi upp Felicia, hon är inte bara en väldigt nära vän och Kristians sambo utan även syster till min fd flickvän. Det har snart gått ett år sen det tog slut mellan oss, men jag är fortfarande lika förälskad i den tjejen. Nu kommer vi in på det som blir väldigt jobbigt och tungt för mig eftersom de som syskon är lika på så många sätt. Vad de skrattar åt, lockarna i deras hår och blicken i ögonen. Omöjligt att inte bli påmind om det man saknar.
Felicia är självklart en helt egen individ och jag åkte inte till Skåne för att hon är någons syster, jag åkte dit för att fylla på batterierna och få njuta av hennes och Kristians lekfullhet och närhet. Felicia om någon vet vad jag dagligen kämpar med och hon gav mig enormt med kärlek den här helgen och det älskar jag henne otroligt mycket för!
Superduon bjöd upp till äventyr och vi drog ut i skogarna.
Det är något väldigt fint med att se två själar som älskar varandra, busiga och nyfikna blickar.
Lite frusna efter många timmars vandring drog vi tillbaka till deras lilla torp och smygstartade julen. Och ja, vi tände alla fyra ljusen på en gång, stäm oss!
Vissa la lite mer energi på sitt bygge…andra blev jätteirriterade på att några råkade äta upp nästan alla ingredienser innan de ens hunnit ner i degen eller upp på pepparkakshuset.
Två dygn senare var det dags att bädda sängen i gäststugan och dra norr ut igen. Shit vad jag behövde den här helgen, reboota systemet och få ta tag i allt som ligger där i mage och hjärta och bråkar med en.
Det är en speciell känsla att ena stunden skratta och sen utan förvarning känna igen en ton i en röst och minnen kommer tillbaka på en millisekund. Varje gång kändes som att någon med metalldubb under sulorna trampade på hjärtat, men jag är jävligt stolt över att jag vågade samla mitt mod och konfrontera mina känslor, iaf ett steg i rätt riktning 🙂
Tack finaste människor för att ni tog så fint hand om mig, älskar er!
