Med vårigt skuttande steg promenerade jag längs huvudgatan i Sollefteå, Tuss fick en överdos av intryck och dofter och visste inte var hon skulle placera sin energi. Hennes nos for sökande över ett rostigt elskåp och hon guidade min blick till ett A4-papper som satt upptejpat:
Det är väldigt stor skillnad på att VARA ensam och att KÄNNA sig ensam. I stugan bor jag själv och det är en självvald ensamhet jag trivs med. Ska jag vara ärlig är det mycket tack vare dig, du som inte bara läser mina ord i den här bloggen utan även sträcker ut en hand …
Löven på träden skiftade i brandgult och oktober närmade sig. Vi stod i hennes hem på hjul och med släpig röst förklarade jag min ångest över att behöva åka tillbaka till lägenhet och stress i Stockholm. Hon tittade på mig med sitt okomplicerade leende och borrade in sin blick i mina blågrå ögon: “Säg upp …
Innan du fortsätter att läsa det här inlägget vill jag att du stänger av musiken, TV eller vad som nu pågår i samma rum som dig. Jag vill att du är helt närvarande när du läser, annars missar du lätt poängen.
Det är mitt namn som står på lagfarten för den här oasen mitt i vildmarken och just nu är det rätt ensamt här i stugan. Idag vill jag berätta om att jag tänker ändra på det!
I skrivande stund sitter jag för första gången i år och gråter, av lycka.
Sittandes högst upp på fjälltoppen Hovärken, tittandes ner över vackra Lofsdalen vände jag huvudet och frågade min vän Nicole: “Kan du fatta att vi får leva såhär?”
I helgen firade jag 30 år på den här planeten. Min vision var att jag och mina vänner skulle få ett rejält äventyr i vildmarken. Det gick, nästan.
Svett och blod, en del av livet för mig som utan erfarenhet provar att renovera en timmerstuga i skogen. Jag har trampat på spik, sågat mig i knät, ramlat ner från stegen, mosat tummen med hammaren och även tappat en pensel fylld med färg rakt i ansiktet. Ärren på min kropp bär jag med stolthet, …
För två veckor sedan publicerade jag inlägget “Tänk om…”, jag berättade att en av mina rädslor med att göra stugan till mitt fasta boende var ensamheten. Det har hänt mycket sen det inlägget, jag kan ärligt säga att de senaste dagarna har varit några av de bästa i mitt liv. Låt mig berätta varför:
Med en blandning av skratt och svordomar försökte vi i över en timme att få eld på björkveden. Det var vindstilla OCH vi hade t.o.m tändstickor! “Och vi ska kalla oss friluftsnissar?! Haha”
Idag ska jag springa långt. Närmaste by, Långsele, ligger 17 km bort. Tar jag mig dit och tillbaka till stugan blir det längre än vad jag sprungit på flera år. På trägolvet i hallen väntar skovalet. Jag tittar ner på mina två alternativ, favoriterna från förr eller de jag vanligtvis springer i? Kan inte låta …
“Är vi – allihop – ihop med en elak flickvän? Jag menar: Nätet är inte schysst mot oss, det trycker ner oss – mer än vad en närstående bör göra. Elaka kommentarer är som knivar …. Frånvaron av kommentarer gör att vi känner oss osedda. För att inte tala om det stygn av sorg som …
“Vad gör du uppe i stugan egentligen?” Svaret är enkelt: “Ingenting.” För några veckor sen köpte jag en gammal timmerstuga och två hektar skog uppe i Västernorrland. Ett enormt projekt som har fått min kreativitet att nå en helt ny nivå bara genom att tänka på ett nytt sätt.
