Så ett frö

“Hej, Kalle! Du kanske inte kommer ihåg oss. Låt mig då friska upp ditt minne. Du hade oss hösten 2012 till våren 2013. Du spelade gitarr på Djurovision, filmade snöbollskrig och var vår musiklärare. Nu när vi går i nian och det snart är niornas lunch så vill vi hinna bjuda in dom lärarna som inte jobbar kvar längre och som betyder lite extra för oss. Du klev in som en vikarie men lämnade som en hjälte i våra ögon. Därför vill vi bjuda in dig till niornas lunch, 7/6. Vi förstår om du inte har möjlighet att närvara, nu när du lever din dröm uppe i norrlands skogar men det skulle betyda sjukt mycket för oss. Hoppas du kan göra oss äran att ha dig som vår gäst på den speciella lunchen.”

Åh herregud vad jag grät…långt innan jag ens läst klart mailet. Minnena från tiden som lärare kom tillbaka på en sekund. Om jag ska vara ärlig trodde jag att de hade glömt mig för länge sedan. Det här fick mig att fundera på hur mycket avtryck vi ibland lämnar hos andra utan att ens tänka på det, hur vi sår frön som växer utan vår vetskap.

Jag tackade såklart ja till inbjudan, men jag kände att jag ville göra mer för dem än bara dyka upp på deras avslutningslunch. När lyckotårarna hade torkat satte jag mig ned med laptopen i knät och skrev ett mail till deras nuvarande klassföreståndare Sofia:

“Får jag låna klassen under 60 minuter för att berätta om vad som väntar dem när de gått ut nian. Jag fick själv aldrig den inblicken när jag var i deras ålder och jag skulle vilja erbjuda dem den möjligheten.”

Sofia gick igång på min idé och vi bokade ett datum. I måndags var det äntligen dags, jag klev in på min gamla grundskola där jag har spenderat nio år som sockerhög elev. Med besöksbricka på bröstet klev jag in i mina gamla korridorer och mötte galet nog delvis samma lärare som på min tid.

Förra gången jag såg de här kidsen gick de i årskurs fyra. När dörrarna till bildsalen gick upp välde det inte in några barn, de var ungdomar, riktiga individer som helt plötsligt satt i stolarna framför mig. Helvete va tiden har gått fort.

Den röda tråden i min föreläsning var att uppmana dem att gå sin egen väg och följa SIN passion, inte någon annans. Inte ta det enkla valet och följa de andra i klassen eller gå i deras föräldrars fotspår för att det är bekvämt. Våga utmana och fokusera på det som gör dig glad. Jag inledde med en story om när jag själv satt i samma stol som dem och drömde om att bli rockstjärna.

Övar ni tillräckligt mycket på det er passion kommer ni bli bättre än alla andra och tillslut kommer ni upptäcka fler som har intresse för samma sak och till och med är villiga att betala dig för det du erbjuder

Film är mitt egna exempel, det började som ett intresse och växte snabbt till min största passion. Jag började göra små uppdrag helt gratis bara för att det var så galet roligt. För varje projekt växte ersättningen och idag är det något jag faktiskt livnär mig på.

Jag frågade öppet om vad de vill jobba med i framtiden och ställde sen en lite klurigare fråga:

“Om vi låtsas att pengar inte finns längre, vad skulle ni göra om dagarna då?”

“Resa!” – Var det första förslaget som kom från bänkraden. I deras värld var OMÖJLIGT att ha resa som ett arbete, jag höll inte med. Inget är omöjligt och jag förklarade att det finns gott om människor som reser över hela världen och får betalt för det, allt från resebloggare och youtubers till journalister.

Om vi uppfostrar våra barn efter normerna vi växte upp med kommer det aldrig bli en förändring. Mitt mål med föreläsning var att bryta deras tankebanor och plantera ett frö. Nu är det upp till dem att låta det växa.

Jag skulle ÄLSKA att få göra fler liknande uppdrag, du kanske känner en person jag borde komma i kontakt med? 🙂 Skriv gärna en rad till mig och kom med förslag!