Mobilspelet Pokémon GO: spel eller träningsapp?
Den 12 juli installerade jag själv spelet och har sedan dess promenerat och sprungit över 16 mil, umgåtts med främlingar och även käkat middag med flera av dem.
Jag kliver ut från ett café på soliga Götgatan i Stockholm, öppnar appen och ser en ovanlig Pokémon dyka upp på spelets radar. Den finns i närheten, men jag kan inte se exakt vart den är. Några meter längre bort ser jag en äldre man med långt hår och läderjacka, han möter min blick: “Ser du vad jag ser?!”. Sekunden senare hade vi som främlingar ett gemensamt mål, vi springer nerför gatan mot Slussen och efter några felvändningar hittar vi rätt. Längre bort i en annars tom gränd står en ung tjej, hon lyfter på sina mörka solbrillor, ser våra frågande blickar och ropar: “Den är här, skynda!”.
Nu stod jag alltså med två främlingar på en trång sidogata på söder, pratade om Pokémon och skrattade ihop.
Den vanligaste fördomen om de som spelar mycket dator- och tv-spel är att de är stillasittande, dricker läsk och äter dåligt. Den här spelet erbjuder något helt nytt, för att nå sina mål och bli bättre i spelet måste du faktiskt ut och röra på dig. Du väljer själv om du går, springer eller cyklar och det är alltid mycket roligare att göra det tillsammans med andra, precis som all annan träning!
Flera av mina kunder som jag coachar i löpning har plötsligt börjat att rapportera att de nu tar långa promenader på lunchen i stället för att sitta inne framför datorn. Först fattade jag inte kopplingen tills jag frågade dem hur det kommer sig att de börjat komma ut mer på luncher och kvällar. I början ville de inte erkänna varför, men tillslut viskade de försiktigt med ett leende på läpparna: “…ööm, jag spelar Pokémon GO…”.
“Min son med autism vill helt plötsligt ge sig ut bland människor!”
Att se föräldrar spela tillsammans med sina barn ute på gator och i parker är helt underbart. De är tillsammans ute på ett gemensamt äventyr och rör på sig i helt nya miljöer som de inte skulle besöka i vanliga fall. När vi är ute och rör på oss ökar inte bara motionen utan även vår kreativitet, vilket hjälper oss både på jobbet och i olika vardagssituationer. Många med social fobi har även vågat sig ut från sina trygga hem för att fånga Pokémons och där träffat likasinnade som också är ute på samma jakt. Helt plötsligt pratar de med nya människor och befinner sig i ett sammanhang de känner sig trygga i.
Tänk att det skulle krävas ett spel för att människor skulle börja prata med vandra. Fördomarna försvinner och det är kanske just för att vi har något gemensamt att prata om som gör det lättare. Vi slipper fokusera på oss själva och kan i stället prata om de små monster som har invaderat vår värld.
Den 22 juli arrangerades det första riktigt stora eventet för Pokémon GO på Gärdet i Stockholm där flera tusen människor samlades för att lära känna nya personer, fånga pokémon och lyssna på grym musik. På bild ser ni Team Instinct, dvs bara en del av alla de som var på plats.
Fördelarna är många men självklart finns det även nackdelar med att spela mycket. Många flyr verkligheten genom att just spela och man kan glömma ansvar och de människor som finns runt om kring en. Tyvärr är media snabba med att berätta om de negativa sidorna med spelet, så som att kriminella använder appen för att locka till sig offer och råna dem. Men det är vad kvällstidningar och liknande ofta bygger på, skrämma och skapa hot som egentligen knappt finns där. Jag säger inte att vi ska ignorera att sånt sker, men gör i stället det aktiva valet och fokusera på det positiva det här spelet faktiskt har bidragit med.
Sverige, landet där ingen pratar med varandra har förvandlats till gator fyllda med aktiva spelare som pratar och hjälper varandra oavsett ålder, etnicitet eller bakgrund. Gemenskapen visade sig vara nyckeln för att öppna upp sig inför andra. Den har väl alltid funnits där men det krävdes ett spel för att locka fram den!
