För en vecka satt min pappa och jag på trappen till stugan. Vi konstaterade hur mycket starkare fåglarna sjunger ute i naturen i jämförelse med i stan. Har de starkare sångröst här? Eller är det bara så enkelt att deras vackra stämmor drunknar i stadsbruset?
Ju mer tid jag spenderar i de norrländska skogarna, desto mer stressad blir jag ljudnivån och tempot i Stockholm.
Man glömmer lätt all information i form av ljud och bild vår hjärna plockar upp under en dag. Även om vi inte tror att vi påverkas av dem finns de fortfarande där. Det är lite som de som bor intill en tågräls, de lär sig att stänga ute ljudet av ett passerande tåg, men de som kommer på besök reagerar dock ofta: “Oj, störs ni inte jättemycket av tågen?!”
Just nu befinner jag mig i Visby. Är här som guide och håller även i en rolig filmaktivitet. Gotland är lugnt, några veckor kvar innan ön fylls med politiker, turister och alkoholiserade ungdomar.
Vi äter pinsamt god mat i gränder som på minner om Italien.
Gatorna är nästan tomma och jag har fått tid att reflektera över mitt eget välmående.
Eftersom jag planerar att lämna Stockholm kommer jag på mig själv att nästan aktivt leta fel med staden. Lite som när man är i en relation och tanken om att göra slut har börjat att dyka upp. Snudd på omöjligt att skaka av sig den tanken. Jag vill och tänker göra slut med staden och samtidigt behålla den som vän. Kanske förslå distansförhållande?
Missförstå mig rätt, jag älskar Stockholm. Att ha så nära till vänner och familj, hänga i parker och spela på gräsmattan. Det är en fantastisk stad, men i små doser. Mitt inre hinner inte med tempot och jag vill inte offra mitt välmående för att ha bekvämligheterna av en stad.
Vad tror du är långtiddseffekten av för mycket information? Hur tror du att det påverkar oss långsiktigt? Lämna gärna en kommentar om din syn på ämnet 🙂
4 thoughts on “När blir det FÖR mycket?”
Det är både underligt, fascinerande och skrämmande på en och samma gång. Jag hade en likadan upplevelse första året i gymnasiet. Jag hade redan fått mitt första smakprov på ångest och jag skulle börja samhäll med otroligt mycket teori och studerande ständigt, dessutom i stadens största skola med flest elever på och det var ALLTID elever överallt. Alltid. Stress stress stress. Innan första året var slut så hade jag bestämt mig att sluta skolan, att ge upp. Jag kunde inte gå till skolan en enda dag utan att få ångest över minsta lilla för överallt vart jag än kollade så fann jag fel, jag fann saker och ting eller folk som triggade mig och min ångest. Jag kanske inte ens är på samma spår som du Kalle men kanske nästan. Men min upplevelse av att ta in alldeles för mycket information och intryck på en lång tidslinje blev att jag fick flertal ångestattacker i skolan och en slutade med akuten. Det blev bara för och för mycket för mig. Jag skulle definitivt hoppa av skolan totalt, det var ju bara skräp alltihopa?! Det var ju bara press överallt?? (Dock studerade jag klart gymnasiet men på annan skola och annan ort) MEN tankarna fanns där och jag har absolut inga bra erfarenheter av första året i gymnasiet som alla säger ska vara det roligaste. Min hjärna och min inre frid kunde inte hantera detta, precis som i samma knipa du sitter i nu. Jag håller med dig att när man väl bestämt sig att något är dåligt och man måste göra slut med det, så är det svårt att inte finna fel.
Jag tror att ditt hem verkar vara i Norrland, du och jag är nog ganska lika där, behöver lugn och ro och frid och fröjd genom tystnad och lite mindre folk och trafik för att kunna lugna våra inre jag. Jag fascineras av dem som kan bo i en stressad miljö och ändå ha ett lugn inom dem. Vi är nog inte som dem. Jag tror du gör en fantastiskt val. Det gjorde jag också. All lycka till Kalle! Ser fram emot dina framtida projekt. 🙂
Oj, det där låter verkligen inte lätt. Du skriver “ge upp”, försök att inte se det som ett misslyckande utan i stället som ett aktivt val för ditt välmående. Att sluta något, oavsett vad det än är, betyder inte att man har misslyckats. Det är MÅNGA som lever under en enorm press i skolan, från vänner, föräldrar och samhället över lag, det är inget lätt uppgift att hantera den typen av påfrestning i den åldern.
Det är verkligen inget fel med att bo i en stad, det är nog bara inte vår grej.
Stort tack för att du tog dig tiden att dela med dig av din berättelse Felicia, uppskattas verkligen!
Ta hand om dig 🙂
Hej! Jag är opersångarestudent och har varit beroende av att bo nära eller i storstäder eftersom de bästa utbildningarna är i stan.
Jag bodde 5 år i Köpenhamn och redan efter ett år mådde jag riktigt dåligt. Jag trivdes inte alls med att bo i en stad med så lite skog pch grönska samt att bo i lägenhet och inte ha lugn och ro utan stup i ett höra brandbilar, människor och annat som körde förbi utanför fönstret.
Just nu bor jag i Knivsta och att ha distansen in till Sthlm där jag pluggar är super. Visst får jag inte tid till så mycket annat, men att cykla till tåget tidigt på morgonen i vackra Knivsta gör att allt blir så mycket bättre, samt att se den fina naturen genom fönstret på tåget.
Dessutom kommer jag bort från stressen. Distansförhållande med älskade Stockholm!
Hej Maria,
Precis det där jag menade, det konstanta oljudet.
Glad att höra att du har hittat din egna version som passar dig bäst 🙂
Tack för att du delade med dig!