När jag var sex år gammal kom min pappa hem med en siberian husky-valp, mitt hjärta smälte direkt. Pappa hade dock inte ens kollat med mamma, vilket såhär i efterhand självklart var helt orimligt. Det landade av förklarliga själ inte så bra, så efter ett tag lämnade vi tillbaka den lilla hundvalpen Scarlett och jag grät, mycket.
Sen dagen har jag drömt om min alldeles egna husky och nu är det inte långt från verklighet…
För ungefär två veckor ramlade det in en kommentar på bloggen. Hon berättade att hon också precis sagt upp sig från jobbet och köpt hus norrut. Igenkänningsfaktorn steg snabbt och ja la märke till att hon hade huskies på sin profilbild. Många meddelanden i uppsatsformat senare blev jag inbjuden att spendera en dag med henne och hundarna.
Västen för övningskörning åkte på och jag togs tio år tillbaka i tiden till när pappa försökte lära mig att köra bil. Vi ställde oss bakom på vagnen/släden, hundarna Kit och Sally i ledning följt av Turbo och Ratchel. Nicole gav mig klartecken att släppa på handbromsen och vi flög iväg!
“Nicole: Nu kommer det snart en kurva i 90 grader, redo?”
Jaja, vi bromsar väl in, tänkte jag. Icke. FULL fart genom kurvan och vagnen stod nästan på högkant. Jag log med hela ansiktet samtidigt som jag krampaktigt höll fast i Nicoles midja för att inte flyga av.
Filmsnutt från söndagens äventyr:
För två veckor sen var vi främlingar för varandra och i förrgår frågade hon mig om jag vill låna med hennes hund Ratchel till stugan. Ungefär här ville jag skrika rakt ut av ren lycka, men kontrollerade mig. Med det mest okontrollerade leende någonsin som nu hade tagit över hela mitt ansikte tackade jag ödmjukt ja.
Går det ens att greppa vilken nivå av tillit det här kräver? Nog för att vi lär känna varandra bättre för varje dag men hon är villig att låna ut en av sina bästa vänner till mig i nästan två veckor!
Nicole är definitionen av godhjärtad och tror verkligen det bästa om människor och djur. Med det tankesättet är det också den typen av människor hon drar till sig. Att fullkomligt lita på en främling med öppna armar, det är en av de finaste gesterna jag någonsin fått uppleva. 
Det var tydligt att hundarna hade sina favoritplatser, att jag redan råkade sitta där spelade ingen roll. Huskies är lite som katter på det sättet, mycket egen vilja. I mina ögon ett väldigt fint personlighetsdrag.
En varm kopp te med honung, blomkålscurry med koriander, naanbröd och frasiga kikärtor. Hennes fästman Erik levererade som kock!
Välförtjänt vila efter allt slit ute i spåren. Tack Nicole för att du och Erik bjöd in mig med öppna armar till er flock, det betyder mer än ni anar. Ser fram emot fler äventyr tillsammans 🙂
Följ deras liv med flocken på Instagram HÄR!
