Sida vid sida gick vi in på centralen i Stockholm. Jag kände hennes stress enda ut i mina fingerspetsar som hårt kramade det vinröda kopplet. Människor sprang förbi utan att titta upp, tjutande oljud från spärrar som vägrade släppa förbi mer än en i taget.
Alla mina sinnen höjdes en nivå och jag fick med nya ögon uppleva min vardag från en annans perspektiv. En ny värld genom hennes ögon.
Från Stockholm Central till min timmerstuga i Västernorrland kan låta som en enkel resa. För både mig och huskyn Ratchel “Rackarn” blev det minst sagt en utmaning.
En plats som centralen är stressig oavsett om du är hund eller erfaren stockholmare. Skillnaden är att djur inte kan stänga av intryck som vi människor kan. Vi rationaliserar och stänger av mycket av det vi känner för att ta oss igenom dagarna, både medvetet och omedvetet. Precis som flera av mina högkänsliga vänner suger de in allt i sin närhet vare de sig vill eller inte.
Precis som sin matte Nicole och jag, är Rackarn en drömmare. Det märks otroligt tydligt att hon är en tänkande individ. Vi försvinner lätt iväg och det är häftigt att se hur hon tar in världen runt omkring.
För första gången blev jag äcklad av stan och kände en enorm lättnad när vi klev på tåget mot Sundsvall. Där bytte vi till buss och gick sedan med 30 kg packning i ca 2,5 timmar för att nå stugan.
Vi tog båda en djup suck av lättnad. Äntligen hemma. Från hyperventilering i Stockholm till djupa andetag i den isande friska luften. Jag la mig på snön och kramade henne länge och berättade hur otroligt stolt jag var över henne som litade på mig och för att hon hade varit så modig.
Frost på insidan av rutorna och minus 19 grader INOMHUS. Nu efter tre dygn har vi i alla fall fått upp temperaturen till behagliga åtta plusgrader.
Hon har inte bara snott hela min säng utan även stulit hela mitt hjärta. Vi har båda fått ner pulsen och sovit gott framför den knastrande granveden.
Hon får mig att på bästa möjliga sätt att vara närvarande, när vi ligger och myser på fårfällen framför brasan och jag av dålig vana tar jag upp telefonen vänder hon sig sakta, höjer ögonbrynen och tittar frågande:
”Jaha och vad tror du att du håller på med?”
Även om det är jag som håller i kopplet är det hon som tar hand om mig, inte tvärtom. Tack vare att få uppleva världen genom hennes ögon och öron har jag upptäckt hur dåligt jag kan må av en plats som Stockholm, hur mycket intryck min hjärna måste bearbeta. Inte konstig att jag är helt slut efter en vända till stan!
Från min närmaste granne som bor ca 1,5 km bort fick vi snällt nog låna en spark. På med dragselen och sen iväg!
Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka Erik och Nicole för att de lånar ut sin älskling till mig. Ni ska veta att jag uppskattar det ENORMT mycket, TACK <3
Kraften av kommunikation är något jag ofta pratar om, därför frågar jag rakt ut. Du som läser den här bloggen, vilken typ av inlägg skulle DU vilja se i framtiden?
Kommentera gärna antingen här nedanför, på Facebook eller Instagram 🙂
6 thoughts on “Genom hennes ögon”
Här kommer lite frågor:
Är det någon skillnad på veckodagarna för dig längre?
Hur mycket av dagarna går åt för praktiska sysslor såsom tex elda, hugga ved, hämta vatten (har du egen brunn?), och annat som timmerstuglivet innebär jämfört med en lägenhet i stan?
Har länge har du tänkt bo i timmerstuga, resten av ditt liv eller har du något/några “delmål”?
Saknar du något från ditt gamla liv, vadå isdf?
Tack för trevlig och inspirerande blogg!
Mvh
Nina
Hej Nina,
Ledsen för sent svar!
Jättebra frågor 🙂
För mig har helg och veckodagar smält samman, spelar inte så stor roll längre, vilket jag tycker är jätteskönt!
Det går faktiskt väldigt mycket tid till att just elda eftersom jag i dagsläget bara har en öppen spis, den äter upp all ved jag har. Efter att jag är klar med renoveringen i köket kommer jag att sätta in en kamin för att få upp värmen och för att minska förbrukning av ved. Nu under vintern hugger jag inte ved, kommer endast fälla träd för att de inte ska hinna börja suga åt sig allt för mycket sav, tar längre tid för veden att torka då.
Yes, jag har en egen brunn och även en bäck fyra meter från stugan. Just nu är båda frusna vilket gör att jag får smälta snö i en kastrull på spisen, funkar också fint även om det kan ta lite tid, men jag har inte bråttom 🙂
Jag har fortfarande min lägenhet i stan även om jag sakta men säkert rör mig bort från den.
Under 2018 kommer jag spendera så mycket tid i stugan som möjligt, målet är att hitta någon/några att dela det livet med. Att bo där helt ensam blir för jobbigt i längden, jag är en social varelse 🙂
Just nu saknar jag ingenting från livet med fast jobb, trivs otroligt bra med friheten som frilansandet erbjuder 🙂
Stort tack för att du tog dig tid att kommentera, älskar frågor!
Ha en grym vecka!
Fina Rackarn! <3
Bästa 😀 <3
Härligt kalle ! jag som själv har hund förstår vad/hur du menar! snart dags för en egen ??
Oja, det är inte långt ifrån att jag börjar leta efter en huskyvalp 😀 Vad är det för ras på eran?