jag “måste” Fan ingenting!

I skrivande stund sitter jag för första gången i år och gråter, av lycka.

Det finns SÅ mycket jag “borde” ha gjort de senaste dagarna. Vuxenvärlden har bankat och frustat innan för tinningen.

“Du måste svara på det där jobbmailet från Malin!”

“Du måste momsdeklarera!”

Rösterna har knackat så brutalt på dubbeldörrarna att gångjärnen nästan släppt. Barfota har jag i lugnt tempo låtit fötterna glida över de breda och ärrade golvbrädorna, vridit om dörrhandtaget och öppnat med ett leende. Tack, men nej tack. De såg glimten i mina ögon och förstod att det inte var någon idé att försöka övertala mig om att följa med tillbaka till vuxenvärlden.

Jag släppte allt som hette ansvar, kastade av mig kläderna, puttade mig förbi mina hjärnspöken och började KUTA i riktning mot sjön. Den ropade på mig och jag hörde rösten eka mellan tallarna. Den sista metern lämnade fötterna det snustorra gräset och landade i ett svalkande vatten som omfamnade mig tätt inpå huden. När huvudet knappt hunnit upp till ytan kunde jag inte hålla skrattet inne längre och kallsupen var ett faktum.

Jag “måste” fan ingenting!

Mitt glädjeskrik studsade över hela sjön. Vinden fick björkarna att sjunga sitt prassliga språk och höll myggen på tryggt avstånd. Med fötterna i vattenkanten vilade jag kroppen i det gula gräset. Det stack härligt på ryggen medan jag nynnade på refrängen till Into The Great Wide Open med Tom Petty and The Heartbreakers.

De senaste dagarna har jag inte gjort annat än att lyssnat på ljudböcker i hängmattan som är gjord för två, dansat mig svettig långt efter midnatt till ljuset av två snart nedbrunna stearinljus som sakta har bildat en snabbt torkande pöl på bordet.

Vissa kvällar har jag delat med flera av mina närmaste via videosamtal.

Glädjen är inte snygg, den är ren och äkta. Jag pratar inte om påklistrad Facebook-glädje, jag syftar på den där känslan i kroppen som, utan ens kontroll, frambringar ett högljutt och okontrollerat grisskratt.

Andra dagar har jag fått besök av människor jag aldrig träffat förut. Helt ensam i stugan men aldrig känt mig så trygg och omgiven av närhet.

Hoppas glädjen har smittat hela vägen till dig och att du också sitter med ett leende på läpparna utan någon direkt anledning.

Tack snälla till er som med kärlek sträckt ut en hand, oavsett om det varit ett långt samtal eller något så enkelt som en hälsning i en kommentar. Allt värmer och förgyller. Verkligen, TACK <3

Into the great wide open
Under them skies of blue
Out in the great wide open
A rebel without a clue