De 4 cm tjocka brädorna du ser här på bilden ovanför ser kanske ut som helt vanligt trä, tittar man närmare har de så mycket mer att bjuda på.
Det jag idag kallar mitt kök var för ca 110 år sedan stugans sovrum. Den förrförra ägaren Gudrun berättade för mig om husets historia, om hur hon och hennes pappa Oscar fraktade virket från Hälsingland via tågrälsen. Forslade det genom skogen hela vägen fram till stugan för att sen lägga det som familjens nya golv.
På 40-talet drev Oscar butiken “Oscar Edfors Ur och Radio” inne i Sollefteå och hade stugan jag sitter i nu som sommarhus.
Jag vågade inte berätta för Gudrun att jag då rivit ut det gamla golvet för att lägga nytt. Hade hon sett vilket skick det var i tror jag dock att hon hade tagit samma beslut.
Det här virket bär på så mycket historia och jag ville att de skulle få en andra chans att leva vidare, även om det blir i en annan form. Min mamma kom med den briljanta idén om att göra ett köksbord av dem.
Tillsammans med min pappa bollade jag olika typer av designer och sen var arbetet igång. Många slitsamma timmar senare stod bordet klart.
240 cm långt och 110 cm brett. Utmaningen låg inte i konstruktionen utan i att få de väldigt böjda brädorna till ett rakt bord. Trä är ett levande material och det är just därför jag älskar att jobba med det, alla träd och plankor är helt unika.
För att framhäva den gamla känslan och ådrorna i trät ännu mer betsade jag brädorna.
Gott om plats för minst sex personer. Lite senare kommer jag även att bygga sittbänkar som matchar bordet i stället för stolarna som står där idag.
Jag ser framför mig alla långa samtal som bordet kommer att få lyssna på framöver. Längtar efter att få se det användas, fläckas ner med mat, dryck och stearin.
Benen och bordskivan sitter inte fast i varandra, är solen framme går det “lätt” att bära ut de två delarna utomhus. Det är dock ingen flytt man gör på egen hand, bara bordskivan är så pass tung att jag knappt kan rubba den själv.
Något som gör mig extra glad är att jag har fått bygga det här bordet tillsammans med min pappa. Ett projekt jag aldrig kommer att glömma och en story jag kan berätta för mina barn i framtiden.
Några gamla trälådor fick också chansen till nytt liv, nu i form av ett tillfälligt skafferi tills dess att köket står klart. Alla andra torrvaror ligger nerstuvade i en plastback för att mössen inte ska komma åt dem, de hugger direkt om jag glömmer något framme.
Nästa lilla extraprojekt blir att ge den här byrån lite kärlek som stått undangömd i boden sen jag köpte tomten. Det får dock vänta lite, nu vill jag bara sitta här vid bordet och inte göra någonting en stund.
